fredag 22 juli 2011

MTV Geeks bästa rollspel förra året

Vad ska man säga - är det rätt ordning? Vart passar de svenska rollspelen in?

MTV Geeks bästa rollspel 2010














Kom den här först eller? Själv orkade jag aldrig göra något med det.

ENnie-awards 2011 - dags att rösta

Nu är det dags att rösta för ENnie-Awards 2011. Med i tävlingen finns bland annat Eclipse Phase, Dresden files och en massa annat. Vad ska vinna? Här kan man rösta.

måndag 18 juli 2011

Teknochock - det ser mörkt ut

För ett tag sen tog jag chansen att ge synpunkter på delar av spelet Teknochock - som nu finns tillgängligt för alla att läsa. Nu på sommaren har jag själv tagit mig tid att läsa igenom det, då genren, cyberpunk är något jag gillar - eller kanske är det cyber mer än punk, men hur som helst.

Jag gillar Teknochock för det är enkelt. Det känns som konstruktören har haft som mål att det ska vara kort startsträcka för att komma igång. Jag tror att det är extra viktigt med tanke på att man nu för tiden - som äldre rollspelare - kanske inte har så mycket tid, eller som yngre - återvänder till konsolen för lite Mass Effect istället.

Premissen
Man tillhör ett gäng - exemplen på gäng finns i boken - och ska ta sig upp i hierarkin. När man nått tio i status är man färdig och det är dags att göra nya rollpersoner. Jag gillar det - det ger en tydlig riktning på spelet, motiverar att rollpersonerna utför uppdrag och ger en naturlig samhörighet - i alla fall om man väljer samma gäng.


Reglerna
Regelsystemet har jag svårt för att få grepp på - det vill säga hur det kommer att funka när man spelar. I korta ordalag ska man slå under ett FV mellan 1 och 20 med ett visst antal tärningar (T6). Är summan högre än FV har man misslyckats, men samtidigt har man inte lyckats om man inte får in "träffar" (1-3 på T6) med sina tärningar. Med andra ord, ju fler tärningar desto större chans till "träffar" men samtidigt större chans till misslyckande. Jag har svårt att översätta det mentalt till vad man ska våga göra i spel - man får prova sig fram. Dessutom känns adderandet lite jobbigt (och jag kan räkna). Men egentligen är det svårt att veta innan man provat.

Desto mer gillar jag att allt styrs av tio färdigheter som är varandras motsatspar. Med dem kan man göra allt (om man är bra). Gillar skarpt valen av namn som Neuro, Etno, Media, Soma, Gnos.

Strid känns som det blir enkelt, även om det må vara dödligare än jag känner att genren behöver - men återigen är det medvetet valt och inget man kan veta utan att prova. Ett skönt system för att räkna ammo finns också.

Det jag saknar i reglerna är lite regelfunktion för ens bakgrund, upplevelser och personlighet - lite indie-influerade saker helt enkelt. Man får det utmärkt som tips och förslag, men jag hade gillat att det bjöds mer på det ur regelsynvinkel.

Världen
Den beskrivs i korthet, men det räcker - särskilt om man kan genren - och det känns som boken riktar sig till dem som känner till den och har läst Neuromancer några gånger (jag tar i lite). Jag får en känsla av delar av rollspelet Tellus i det kortfattade sättet att beskriva världen, men jag kan inte säga på vilket sätt.

Utrustning och liknande behandlas också koncist och kanske lite för kort. Jag saknar (och skjut mig för det), lite balla vapenbilder. Pinsamt att skriva men en vapentabell på en A5 sida i ett cyberpunkspel känns lite lite.

Råd och Tips
Ja, det finns det - jag gillar råden till spelledaren och det intro-äventyr som finns (inspirerat av Hårda Bud till Mutant 2089). Särskilt härligt är att det är koncist skrivet, men att varje scen har en utmärkt setting och stämningstext i form av ett kort stycke. Ett bra avstamp till att börja spela, helt enkelt.

Jag skulle säga, på bas av det jag läst, att Teknochock är ett bra cyberpunkspel. Det finns saker jag funderar på men det har inte hindrat att jag föreslagit att vi ska spela det som en one-off med de färdigskapade rollpersonerna. Jag ger det en svag nörd-fyra, men det är mest för att jag inte provat att spela det.

fredag 15 juli 2011

Operation: Fallen Reich - Reglerna


Det är ju helt fel att inte berätta något om reglerna när man spelat OFR och särskilt det nyskapande Life Board:et. Vad kan jag säga om det då - det tar tid. Förr var det helt okej att sitta hela kvällar och göra rollpersoner. Hey, man gjorde ju sånt för skoj bara. Idag känner jag att det borde vara lika kul men om man ska spela one-offs och inte kampanj kan det va lite kasst att lägga lika mycket tid på att göra rollperson som att rollspela.

Life Board:en var kul ett tag, man gick omkring och samlade på sig färdighetspoäng (som senare konverterades till färdighetsvärden) i olika sektorer av planen som representerade olika delar av världen eller platser och koncept. Från Sydamerika till det Stora kriget eller Societeten.

Poängen med brädet är att man får sin livshistoria skriven plus attman kan använda den för spelare som inte är med vissa sessioner. Kul men i fallet med one-offs hade det räckt att göra dem för hand på det gamla goda viset. Särskilt då spelet rekommenderar att man har back-up rollpersoner. Jag kan inte se mig själv sitta och slå mig runt på brädet igen för en till rollperson. Man kan med andra ord klara sig utan det om man inte ska spela kampanj.

Angående reglerna så kan jag säga att antalet färdigheter får mig att baxna - så retro och så fel. Särskilt när man under spel inte ens kan hitta dem på rollformuläret om man inte memorerat koordinaterna utan till. Däremot så är det lite roligt att perfekt slag kallas "jolly good" och fummel "oh dear".

Stridssystemet (som SL had glömt till andra sessionen) verkade helt okej - det gick snabbt, var lagom dödligt (med tanke på att alla SS-soldater hade k-pistar) och kändes inte segt. Det ockulta fick vi inte direkt testa (förutom spelaren som tog Uru-spjutet), så jag har inte mycket att säga där.

Ska ni andra spela OFR? Gillar ni genren så kör hårt - men det är ett rätt dyrt spel, men ack så vackert. Om inte annat kan det stå snyggt i finbokhyllan. Ni andra då - ja det här är ingen riktig recension utan bara mina intryck, så har ni det inom räckhåll så är det värt ett test.

onsdag 13 juli 2011

Operation: Fallen Reich och igenkänning


Igår spelade vi vår andra session av Operation: Fallen Reich (OFR) - ett spel som jag först var skeptisk till. Jag har spelat Cold City för något år sen, som inte gjorde mig helt förtjust. Delvis kan det ha berott på att jag var skeptisk till settingen och att vi blandade ihop de två regelvarianterna, vilket gjorde strid lite konstigt (minns ett slag när någon hade 15 tärningar i sin tärnigspöl).

Det är lite konstigt att jag inte skulle gilla settingen med lite ockult, andra världskriget och tyska nazis som ondingar. Med tanke på att jag gillar settingen in Tannhäuser och Dust (Tactics). Men där finns mer tek och sf-inslag och det är väl det jag gillar. Jag är ingen renodlad historiebuff som bryr sig om att det ska stämma exakt.

Men det visar sig i slutänden att allt beror på igenkänning. När vi spelade OFR så hamnade vi tillslut i en blandad stämning av Örnnästet, Inglorious bastards, 'Allo, 'allo hemliga armén, Indiana Jones, Band of brothers och diverse andra krigsfilmer från när man var liten. 

Och det var det som lyfte spelet - den tydliga igenkänningsfaktorn. Jag skulle säga att det är nästan det viktigaste för att göra ett spel lättspelat. Tittar jag påde senaste årens spelande, dvs sen jag började med rollspel igen, så är de mest lättspelade och kanske också många av de bästa speltillfällena kopplade till spel där man har mycket referenspunkter och känner igen sig. Exemplen är få men de tre är Western (med soundtrack från spagettiwesterns i bakgrunden), Barbarians of Lemuria (med Conan och Indiana Jones soundtrack) och slutligen OFR.

Samtidigt är frånvaron av tydliga referenser det som gör andra spel svårspelade om man inte är rätt sorts nörd för den specifika subgenren. Coriolis är ju ett tydligt exempel på det - frustrationen av att det är orientaliska mattor och vattenpipor i varje hörn som en pastisch på vad orientalism är. Igenkänningsfaktorn från annan litteratur eller film saknas helt.

Min lösning på det är att ta de delar ur andra genres som jag känner igen -nybyggaren ur Western som kolonisatör eller legofolk i Kuas djungel, den pulpiga känslan ur Indiana Jones eller Sword and Sorcery för äventyrarkänslan och biotek och genetik ur diverse cyberpunk för teknik och humaniter. Jag tycker det funkar bra.

Vilka är de genrer som funkar bäst? Eller undergrupper om man tänker så?