tisdag 21 juni 2011

Jedi Blackbird, ett spel för berättare - bara?

För några veckor sedan gjorde jag det som nyligen nämnts på boningen.org - eller nästan i alla fall. På grund av irrationella orsaker i vår spelgrupp så gick det inte att spela steampunk utan vi fick prova Star Wars-varianten på det legendariska indiespelet Lady Blackbird - Jedi Blackbird.

Jag tspelledde, i den mening man nu gör det i den Solar Systems-hybrid som spelet är. Det korta svaret på frågan - var det kul - är, ja det var kul. Det var väldigt annorlunda mot när man spelar de tradiga spel vi normalt ägnar oss åt.

Det nämndes inte så mycket på boningen vad som var roligt, men inte heller det som inte var så bra (min åsikt då). Det roliga var att det blev en massa rollspel, en kul story som rullade på och att spelarna verkligen körde på med sin rollpersoner. Det sista kan bero på att det var en one-off och att det var färdiga rollpersoner.

Innan man börjar klaga på systemet kan jag kort beskriva hur det funkar. Ens rollperson har färdigheter med flera undergrupper, tex Jedikraft, med undergrupp Lyfta, Krama, Snabba beslut etc. Sen har man ett antal resurstärningar och ett antal grundtäningar. När man ska göra något, berättar SL en svårighetsgrad där 2. Slår du två träffar (4-6 på T6) så lyckas du. Om svårigheten är hög kan det vara poäng att använda färdigheter och tagga undergrupper - så hugg med ditt svärd, säg att du gör det snabbt och använd din Jedikraft och taggen snabba beslut och du är uppe i 4 tärningar. På det kan du sen lägga till dina resurstärningar som då försvinner om du lyckas. Resurstärningar återvinner du genom att rollspelare en scen där du utelämnar något om din bakgrund - det kan tex vara en flashback mitt under en strid.

Elegant eller hur? Misslyckas du kan du drabbas av tillstånd som avväpnad, skadad, dödad etc. Men du får försöka igen men med högre insats och svårighetsgrad - som SL bestämmer.

Jag tror att ett av problemen - som jag upplevde det - är att det lämpar sig bättre för one-offs än för kampanjspel. Det kanske berodde på att det var Star Wars och inte Lady BB som jag egentligen ville spela.

Sen hade jag och några av de andra missat en grej, troligen eftersom jag trodde det var som i V0 eller Coriolis-V0 - nämligen att de tillstånd man ådrog sig inte påverkade mekaniken alls annat än genom fictionen. Fick man tillståndet skadad betydde det inte mer än att man var skadad. Det påverkade inte hur bra man kunde hoppa (om man nu inte tyckte att skulle göra det). För vår tradiga grupp tror jag det var lite svårt - för vana indiespelare är vi nog ufon.

Sen upplevde jag att "taggandet" av undergrupper ofta bara handlade om att väva in så mkt som möjlig - jag använder min Jedikraft, lyfter, kramar, svävar upp och tar ett instinktivt beslut (med andra ord återberättat) och får 7 tärningar. Möjligen att det är menat så, men jag upplevde det stundtals fånigt att man föröskte väva in alla taggar i en handling även om det blev krystat. Samtidigt är det något som premieras av spelet.

Sist så måste jag väl säga att spelet gör att spelaren och dess rollperson hamnar i rampljuset - vilket kan leda till problem. I vårt fall att alla vill vara i rampljuset samtidigt. Det finns regler för att assistera varandra, men det blev mest att alla ville göra själva. Något att ha i åtanke.
Med andra ord, Jedi Blackbird gjorde att man fick stort fokus på karaktären och dess historia och handlingar men själva berättelsen hamnade i bakgrunden - berättelsen som skulle spelas ut av spelarna vill säga. Jag saknar det.

Man kan se allt det här som råd för er som ska testa LBB eller Jedi BB - se till att strukturera det så en person i taget får ha scenens rampljus, att återvinningen av resurstärningar känns kul och att man kommer överens inom gruppen hur man vill göra med taggandet och vem som säger stopp om det blir för absurt (om man nu inte vill ha det så), bordet eller SL.

Med det sagt, Jedi Black Bird var himla kul, det var ett roligt sätt att göra en berättelse, men med det systemet ser jag inte att det håller i längden om man inte bara vill berätta.

onsdag 8 juni 2011

Ashen Stars - ett coolt nytt spel!

Här om dagen upplystes jag om Pelgrane press's nya spel, Ashen Stars. Ett spel i min favoritgenre, science fiction. Det är ett spel när man spelar frilansande deckare eller poliser som reser runt i utkanten av den civiliserade rymden och tar olika jobb. Spelet har inte kommit ut men finns på pre-preorder redan nu. Något jag fixat - så jag kan läsa igenom det.

Ashen stars är himla intressant av flera anledningar. Här är några:
  • Man har en specifik skeppsroll och planetbunden roll
  • Ingen är kapten utan man är en jämlik grupp (passar rollspel så klart och problem som kan uppstå i exempelvis Rogue Trader finns inte)
  • Rymdskeppen har olika platser och positioner som gör alla delaktiga i rymdstrid
  • Cybernetik och bioteknik är integrerat - det gillar jag. Det motiveras på följande mycket smarta sätt - "For example, wetware and cyberware technology are not commonly thought of as space opera elements, because they entered the SF lexicon relatively recently. Their pervasive use in this setting adds an outward dash of alien-ness to even its human characters".
  • Man spelar i avsnitt, med samma dramatiska tanke som i en tv-serie.
  • I settingen finns FTL-korridorer som i en av mina favoritböcker.
Med andra ord finns en massa av de saker som borde integreras i det nya Coriolis och som redan är påtänkt kan man tillägga. Jag kommer hur som helst återkomma med mer om Ashen Stars här på bloggen. Under tiden kan ni läsa mer här.

torsdag 2 juni 2011

Legenden om Morwhayle

För några månader sen skrev jag om Peter Bergtings då kommande bok Legenden om Morwhayle. Snygga bilder, skön Drakar och Demoner-känsla på framsidan, ja för mig kändes det helt rätt. Nu har jag läst boken - eller, ja, för ett tag sen. Men nu är det dags för en recension.

Till att börja med, det står att boken är från 9 år, men nog kan en vuxen nörd läsa den och förnöjas.

Boken handlar i korta ordalag om tvillingarna Arteil och Malda, som skiljts åt från barndomen. När boken börjar bor Arteil med sin far i staden Gopnyk och råkar få tag i ett svärd, magiskt sådant av ett stäpptroll. Därefter tar det fart. I nästa stund har hans bortglömda syster Malda hämtat honom genom en portal till hans gamla hem. Varför hon gjort det är oklart till en början men stegvis får man veta mer allt eftersom Malda och Arteil färdas genom landet Peretenau, staden Morwhayle och vidare.

Jag tänker inte säga mer om handlingen utan istället tala om varför jag gillar den här boken. Framsidan, det vet ni redan, bara den gör mig lycklig. Karaktärerna, de känns enkla men växer i boken och fördjupas allt eftersom man kommer längre in i historien. De känns inte på något sätt krystade utan på riktigt.

Världen där boken utspelar sig är skön, inspirerad från Östeuropa i namn. Landskapen som beskrivs känns spännande utan att boken fylls med långa stycken om dem. Staden Morwhayle är något man vill återvända till - helt klart.

Oknytt, just det, boken fylls med demoner, varulvar, odöda och annat oknytt. Men det är inte som i all annan fantasy. Varulvarna är till exempel inte den svarta bestialiska vargbest som i standardfantasy, nej här är det gråskala som gäller. Generellt i boken så känns det som man inte kan luta sig tillbaka på hur det brukar vara i fantasy. Det gillas. De odöda som beskrivs är oerhört naturalistiska med detaljer som känns helt rätt utan att det blir för "gory".

Ärligt talat så är det enda tråkiga med boken att den tar slut för fort - jag vill läsa del två och tre nu! Det är å andra sidan positivt - det kommer mer. Under tiden får man hitta på något annat, som att besöka Bergtings hemsida där det så småningom kommer öppna en hel wiki om böckerna och världen eller det nyöppnade forumet. För en själv som är rollspelnörd ser man genast potentialen för spännande händelser som ligger utanför boken, men det är en annan historia.

Jag ger boken en stark nördfyra.

En mer djuplodande recension kan hittas här.